Om vittra

Det är i Norrland som vittra finns. Om du aldrig sett dem kan jag berätta att de liknar oss. Åtminstone som vi var för mer än hundra år sedan när de flesta människor var bönder. De lever som vi gjorde då. De lever i familjer, de är flitiga och arbetar mycket och de dör som vi människor. De har kor och getter och hundar och deras kreatur ger mycket mjölk.
   Men de bor under jorden. De har sin bostad under ladugårdar och stall. I skogen finns de i fäbodarna dit bönderna tog sina kor på sommaren. Där levde fäbodjäntor ensamma. De mjölkade korna, de gjorde smör, ost och mese. Och där fanns vittra.
  Vittra är inte farliga. De är snälla mot dem som är snälla. Ibland hjälper de oss människor också, inte minst genom att varna för faror. Det finns många kolare som berättat hur de väckts av vittra när de somnat från milan.
  Men är man dum mot dem kan de straffa.
  Ibland tänker vi oss inte för.
  Eftersom vittra är osynliga kan man råka komma i deras väg utan att man menat det. Därför är det viktigt att man varnar dem innan man lägger sig på marken eller kastar ut någonting i skogen. Eller när man kissar utomhus. Då kan man ropa:
  - Se upp, här kommer en störtflod!
  Då hinner de dra sig undan.
  Eftersom de finns under ladugårdar och stall ska man se till att hälsa när man går in i sådana byggnader. Och när pigorna lämnar fäboden på sensommaren ska de säga adjö och tacka för sig. Det tycker vittra om.
  En del människor är inte så förtjusta i vittra. De gör en öppning i sina lador och bodar som ser ut som ett kors. Det kallas vitterkors och håller vittra borta. Man kan också lägga ut stål när man tänker vila i skogen. Det gör att vittra inte söker sig dit, för stål tycker de inte om. Stål har dessutom en magisk kraft och används av människor när de vill få tag i vittra eller deras ägodelar.
  Är man oförsiktig och råkar skada vittra kan man råka illa ut. Man kan få vittervärk eller vitterbett och det är inte så lätt att bli av med sådana krämpor. Om man får något sådant kan man slänga en slant till vittra eller ge dem ett vitt tygstycke. Då kan det onda gå över.
  Det är när de blir synliga som vittra liknar oss. Då är de ofta klädda i vitt och kan vara lika stora som du och jag.
  Möter du en vitterkarl eller vitterkvinna ska du försöka att vara snäll och hjälpa dem om det behövs.
  Då går allt dig väl.

Det finns många funderingar kring varifrån vittra kommer.
  En berättelse låter så här:
  Jesus var en gång ute på vandring, när han kom till en stuga djupt inne i skogen. Han hade gått länge och var ganska trött, så han knackade på. Det var mor i huset som öppnade dörren. Det var ett enkelt litet hus, men rent var det där. Det brann en varm eld i spisen. Många barn fanns där också, det var minst sexton stycken. En del stod kvar på golvet och tittade på den som kommit och bugade artigt.
  Andra sprang och gömde sig. De såg livrädda ut. De kröp under bordet och in i skåpsängen, de satte sig bakom slaskhinken eller låste in sig i skafferiet.
  Då sade Jesus:
  - De synliga ska fortsätta att vara synliga. Men de osynliga ska vara osynliga i all tid.
  De osynliga, det var de som blev vittra.
  Det finns många andra historier om hur vittra kom till. En del sådana säger att Adam hade en annan hustru före Eva som hette Drusilla eller Lucia och att det var hon som var mor till vittra.


Bonden och silverdosorna

En bonde i Undrom körde häst och plog på sin åker. Det var tidigt på våren och solen sken. Efter ett tag ville bonden ta rast, men för säkerhets skull selade han av hästen så att inte vittra skulle köra den medan han vilade.
  Bonden gladdes åt solen och traskade i en av de fåror han gjort, när han såg något som blänkte. Det var en silverdosa som man har snus i.
  Han sökte i en annan fåra och fann en guldring.
  Till slut rusade han omkring i fårorna som om han var från vettet.
  Han hittade nio guldringar och tre silverdosor och stoppade alltihop i sina fickor och sprang hem till de sina för att visa vad han hittat.
  Hustrun såg misstänksamt på honom och barnen glodde.
  Men när bonden skulle plocka upp guldringarna och dosorna fann han bara benbitar från hare och älg.
  Besviket kastade han bort alla ben utom ett som låg längst ner i fickan.
  Efter gröten den kvällen stoppade bonden handen i fickan och fann en guldring.
  Det var ingen benbit!
  Han förstod att det var vittra som lurat honom. Det var de som förvänt hans syn så att han trott att dosorna och guldringarna var ben från djur.
  Han sprang ut på gården och började söka efter de kastade benen. Han sökte ända tills det blev kväll. Han letade nästa dag och nästa. Ja, hela veckan sprang han omkring och sökte.
  Men tror du att han fann dosorna och guldringarna?


Jägaren och vitterkvinnan

En jägare satt på ett vindfälle, en gran som höststormen slagit till marken, inte långt från Idsjön.
  Han hade gjort upp en eld och värmde sina händer. Då kom en vitterkvinna i en vit huvudklädnad fram till honom. Hon bar ett nyfött barn i famnen. Med en trasa började hon linda barnet, men trasan räckte inte till.
  Kvinnan drog och drog i trasan. Då lyfte jägaren upp sin skjorta och skar bort en bit av den med sin kniv. Han gav vitterkvinnan biten av skjortan. Hon lindade barnet klart och sedan försvann hon.
  Jägaren blev sömnig, han gäspade stort och somnade vid elden i skogen.
  På morgonen väcktes han av en röst som ropade:
  - Se dig omkring, se dig omkring!
  Då såg jägaren den största älg han någonsin sett. Den hade en jättekrona och stod alldeles stilla och var lätt att skjuta.
  Jägaren förstod att det var vitterkvinnan som ville tacka honom.

Boken innehåller ytterligare nitton sägner om vittra.